En av de stora i svensk modern musikhistoria är Björn Afzelius. Han förknippas främst med musiken men har även skrivit ett antal romaner. Det första bandet som Björn spelade i var Moxie vilket var år 1964. Nästa steg var att bilda Spridda Skurar år 1965. Men det var 1970 som framgångarna började ta fart.
I alla fall togs första steget mot ett större kändisskap. Det var nämligen då som han bildade Hoola Bandoola Band tillsammans med Mikael Wiehe och Peter Clemmedson. Ganska snabbt blev bandet ett av de större och ledande inom proggvärlden. Texterna var tydligt samhällskritiska – något som Björn hela tiden hållit sig till i sitt skrivande. Detta även om det varierat i olika utsträckning. De samhällskritiska texterna är även något som sedan också följde Mikael Wiehe i hans kommande solokarriär.
År 1974 valde Björn att testa om han kunde stå på egna ben och släppte soloalbumet ”Vem är det som är rädd”. Han var visserligen kvar i Hoola Bandoola Band i ytterligare två år men hans solokarriär tog succesivt över. När han 1976 helt och hållet satsade på den egna karriären släppte han sitt andra album ”För kung och fosterland”. Han kunde knappast fått en bättre start på tiden som soloartist då Aftonbladet utnämnde detta album till ”Årets platta”.
Uppenbarligen var inte Björn helt och hållet nöjd med att arbeta ensam för det dröjde inte länge förrän han påbörjade ett samarbete med Globetrotters.
Trots tidigare framgångar ser många år 1990 som det år som Björn fick sitt stora genombrott. Detta iallafall om man ser till ekonomi och hur brett hans musik spred sig. Genombrottet kunde ske tack vare albumet ”Tusen Bitar” som innehöll låten med samma namn. Detta blev en stor hit och fortfarande är det många som ser detta som Björns bästa låt genom hans karriär.
År 1997 fastslog läkare att Björn hade lungcancer och han avled två år senare i denna sjukdom. På begravningen spelade Mikael Wiehe ”Den jag kunde va”. En låt som Mikael skrev när Björn berättade för honom om sin sjukdom.
